Det är inte alltid man känner att man bara kan segla på. Att man kan glassa fram i en långsam slör med vinden i ryggen och i seglen. Det kan kännas motigt i livet ibland. Det kan kännas som att det blåser snålt och kallt i alla fel riktningar. Regn och rusk och mörka horisonter kan få en att vilja reva sina segel och vänta på det där avgörande blixtnedslaget eller att stormen ska mojna och solen glida fram från mellan molnen.

Men det ska bannemig gå att leva ett liv tillsammans med naturen. Man behöver inte vara en friluftsfantast, hurtbulle eller miljöaktivist för att lockas av att leva närmare elementen. Visst finns det många viktiga frågor för en bättre miljö men svaren på dem kan man få genom att våga ge sig ut i naturen. Känna jordens liv komma nära inpå ens eget liv. Känna att man är en del av naturen och att regn och vind är en del av ens eget väsen. Så här beskriver en ung kokboksförfattare sin kärlek till skärgården för Svenska Dagbladets Karin Thunberg:

Själv drabbas jag av öns skönhet, grå granitklippor som tänjer sig ut i havet, en havsörn som seglar bort mot fyren samtidigt som jag hör Mumintrollet mumla från Tove Janssons bok: ”Så underligt att inte bo tillsammans med ett enda stort träd. Allt som växte var lågt, kröp tätt intill marken, trevade sig fram över berget – mumintrollet fick för sig att han också borde gå på alla fyra och göra sig liten.”