”I rymden finns inga känslor” handlar om två unga bröder som delar lägenhet. Sam och Simon heter de. Simon har Aspergers syndrom vilket kräver att allt ska vara sig likt från vecka till vecka och han måste följa ett fast schema. När saker förändras och allt blir för jobbigt gömmer han sig i en tvättunna, fylld med självlysande stjärnor. När hans bror Sam blir dumpad av sin flickvän och hamnar i en depression blir inte livet lätt för Simon. Han bestämmer sig för att själv gå ut och hitta en flickvän till sin bror. Men det är ingen lätt uppgift då Simon är social inkompetent och inte vet något om tjejer.

Filmen ”Inception” handlar om Dom Cobb som är en legend inom företagsspionage. Han har en förmåga där han kan stjäla information av sitt offer i drömmen. Men han har inget bra rykte och kan inte längre leva ett vanligt liv. Tillfället dyker dock upp och det enda som krävs är att han ska lyckas med ett sista jobb.

Men sen så ska vi ju inte glömma det kanske bästa, och mesta av allt. Den berömda mellandags rean som uppträder varje år mellan jul och nyår. Fenomenet är ganska lustigt egentligen, då man i flera månader gått och sparat pengarna till att inhandla klappar av olika slag, och sedan så ska man spendera ännu fler slantar bara någon dag senare. Ett alltså ganska motsägelsefullt fenomen om vi nu ska vara ärliga.

Man kan helt enkelt säga att julen är ett enda stort konsumtionspåhitt. Nog för att julen har en betydelse i grund och botten, och visst är det lite mysigt med extra ljus och glögg. Men frågan är om man inte skulle kunna fira jul, utan att spendera så väldigt mycket pengar. För vem firar egentligen jul idag utan att överhuvudtaget köpa några julklappar till sina nära och kära? Inte särskilt många om vi nu ska vara ärliga.

Men oavsett om julen innebär klappar eller inte så brode man väl ändå kunna uppskatta denna härliga tid på året?

Barnasinnet kan innebära olika saker för olika människor, men generellt sätt kan man säga att barnasinnet tillåter vuxna att ibland också vara barn. För faktum är ju att vi alla varit barn någon gång i tiden, och någonstans där inom oss så finns det ett litet barn kvar i oss. Många menar att man inte bör känna vid denna känsla, att den är både omogen och löjlig. Men det skulle ju i så fall innebär att människor någon gång i livet var urlöjliga?

Barnasinnet bör man komma i kontakt inte bara för sin egen skull, men framförallt för sina egna barns skull. För sanningen är ju trots allt den att när man leker med sina barn så blir man barn på nytt, och kommer man inte i kontakt med sitt barnasinne då, ja då kan det bli jobbigt. Kanske leder detta till att man själv inte låter sina barn vara just barn? eller att man indirekt tvingar dem att växa upp för tidigt.

Nej, kanske är det lika bra att vi vuxna låter oss bli barn på nytt med hjälp av bland annat leksaker och våra egna barn. På sätt kommer man nog ta livet med en klackspark och inte bekymra sig så mycket.